Malaria

Tiden går rätt fort här trots allt. Nu är det nästan en månad sedan jag skrev ett inlägg… Och det har hänt en del! När vi nästan var klara med provtagningarna i Nakonde så åkte vi norrut till ett annat distrikt, Mbala, där vi skulle provta 10 byar också. Där bodde vi på ett ganska trevligt hotell vid en sjö, det kändes fantastiskt att få blicka ut över vatten, det var så länge sen! I Mbala gick provtagningen betydligt fortare, vi hade en stor fyrshjulsdriven bil och Perry och Stephen som vi arbetade med var generellt lite mer hetsiga.

Med Perry och Stephen som vi arbetade med i Mbala.

Sedan åkte vi tillbaka till Nakonde igen för att göra de sista 6 byarna. Vi åkte ut på måndagen och gjorde två byar men under måndagnatten fick jag feber. Så på tisdagen stannade jag hemma och Siri gav sig iväg själv med Owen. Under dagen kände jag hur jag blev sjukare och sjukare, magen kraschade och jag fick varken behålla mat eller vatten. Så då bad jag Owens vän Mascious att komma och hämta mig och köra mig till läkaren. Han körde mig till en liten privatklinik där de konstaterade att jag hade fått malaria. Jag fick antibiotika och antimalariamedicin och blev hemskickad igen. När Siri kom hem på kvällen så berättade hon att hon också hade varit febrig under dagen. Så på onsdagen åkte hon också och testade sig och hade också malaria. Så sjukt! Trots att vi båda hade ätit malariaprofylax. Så sedan blev det total sjukstuga på hotellrummet. Vi är så tacksamma för att vi hade Owen under den här tiden. Han tittade till oss 1-2 ggr varje dag och köpte allt vi önskade. Men det var så svårt att hitta något som vi ville äta. Jag har inte berättat det innan men vi åt nästan samma sak hela tiden i Nakonde. Vi åt jordnötssmörsmackor till frukost och till lunch och på kvällen åt vi oftast ris eller pommes med scrambled eggs med lite grönsaker i. Ibland åt vi pommes med kyckling eller t-bone steak på kvällen men de var tyvärr inte särskilt duktiga på att tillaga kött. Så detta åt vi i princip varenda dag i 2,5 vecka och sedan tog det tvärstopp för oss båda. Ingen av oss kunde tänka på jordnötssmör eller ägg utan att må illa och glädjen med att äta hade helt försvunnit. Så det enda jag mäktade få i mig när jag var sjuk var i princip vattenmelon. Jag åt så mycket vattenmelon jag kunde men fick inte alltid behålla den heller. Jag var så otroligt hungrig men jag kunde inte få i mig någon mat. Så till slut kände jag mig så svag att jag kände att jag ville bli inlagd på sjukhus över natten för att få dropp. Så jag åkte till läkaren igen men nu var privatkliniken som jag varit på tidigare stängd för det var kväll så jag hamnade på en liten allmänklinik. När vi kom dit sa Mascious "Oh wait, I forgot that we might need to have a book, let me go and check". Och jag fattade inte vad han menade, menade han att vi behövde boka en tid eller vad? Nä då var det tydligen så att man behövde ha med sig en egen skrivbok att ge till läkaren som han kunde journalföra i. Så efter en stund dök Owen upp med ett skrivhäfte för små barn som vi kunde ge läkaren. Så himla roligt system! Inne på kliniken låg det en hög stapel med små skrivhäften i alla möjliga färger som var patientjournalerna. Hur som helst. Jag hade fortfarande normalt blodtryck men med lite hög puls men jag var inte döende (som jag kände mig) åtminstone. De kunde inte kolla mitt blodsocker för labbet hade stängt… men de sa att de kunde ge mig socker i blodet ändå (jag insisterade att jag behövde det). Det var bara det lilla problemet att de inte hade något glukos på kliniken utan det var vi själva tvungna att få tag på. Läkaren kopplade på mig på en påse dropp under tiden Owen gav sig iväg för att leta efter glukos. Efter låååååååång tid kom Owen tillbaka med en flaska Dextrose. Han berättade att apoteket hade varit stängt så han hade fått åka hem till ägaren som i sin tur hade ringt till en av sina anställda som Owen fick åka och plocka upp, åka till apoteket med, hämta Dextrose, köra tillbaka den anställda hem och sedan åka till mig. Så otroligt krångligt men Owen fixar alltid allting! Så jag fick till slut lite socker i blodet och jag kände mig inte så annorlunda men när jag kom tillbaka till hotellrummet tyckte Siri att jag var som en duracellkanin, så det hade absolut gett effekt.