Lydia i Zambia - Muzungu, muzungu!

I måndags tog vi bussen tillsammans med Sara till nordöstra provinsen Muchinga och distriktet Nakonde. Det var en väldigt lång bussresa. Vi boardade bussen kl 4 på morgonen, bussresan tog 15 timmar och vi stannade endast en gång för att gå på toaletten. Bussen hade inte A/C och det gick inte att öppna fönstren, så det var lite svettigt. Men det var roligt att se Zambias landsbygd längs vägen med många små grupperingar med hus med grästak. Vi hoppades på att få se några vilda djur längs vägen men har nu fått lära oss att det i princip inte finns några vilda däggdjur utanför parkerna.

I Nakonde bor vi på en lodge där vi delar ett dubbelrum och har en toalett med dusch (!). Det är här i Nakonde som vi ska samla in en del av vår data till projektet dvs. ta blodprover på getter och får samt intervjua ägarna. Tanken är att veterinärassistenten i Nakonde ska köra oss till byarna och tolka intervjuerna åt oss. Men Owen, som han heter, har varit upptagen med en vaccinationskampanj av kor, som tagit mycket längre tid än förväntat, hela denna veckan och har inte haft tid att hjälpa oss tyvärr. Under tisdagen satt vi därför bara inne och skrev på rapporten på rummet, men på onsdagen fick vi tag på en annan kille som kunde hjälpa oss tolka tills Owen är tillgänglig. Dock kunde vi inte få tag på någon bil förrän nu på måndag så det fick bli att promenera till de byarna som låg i närheten. När vi väl kommer till en by så går vi runt och frågar efter getter eller får. Folk pekar hit och dit och vi går och går och går. I dessa byarna är det inte längre så många som har idisslare, byarna ligger lite för nära ”stan” så vi har verkligen fått leta efter djuren. Under onsdagen gick vi 28 000 steg enligt telefonen och på torsdagen 35 000 steg, i 30 graders värme!! Så på fredagen var vi så slitna att vi tog en taxi till och från byn vi skulle till… Men under denna veckan har vi åtminstone lyckats bocka av 3 byar från listan, bara 37 kvar... Vår tolk Mugala sa att många i byarna tror att vi är på jakt efter en get för att slakta och äta till middag och många skakar därför på huvudet och hänvisar oss att åka tillbaka till stan. När vi gick genom en by var det också en kvinna som började ropa efter oss och prata på de lokala språket namwanga med vår tolk, vi kunde höra att hon nämnde ordet ”cooler box” och både kvinnan och vår tolk skrattade väldigt mycket. När vi frågade vad hon hade sagt så sa han att hon hade hört ett rykte om att ”två vita människor går runt i byarna med en kylväska och letar efter getter för att stoppa deras blod i kylväskan” och att hon nu var så glad att ha sett oss för då visste hon att det var sant. Jag tyckte att det lät så himla komiskt!

Jag och vår tolk Mugala sitter i skuggan och väntar på något.

Generellt så har alla varit väldigt vänliga ute i byarna. Ingen har nekat att delta i studien och de har tålmodigt svarat på alla frågorna i vår 18 sidor långa enkät. Vi har lärt oss att säga ”Hej, hur mår du?” som är ”Mwaomba oli?” och ”Tack” som är ”Twasalifia” på namwanga och folk blir stormförtjusta och applåderar och skrattar när vi säger det. I varje by samlas barnen kring oss och springer fnissande efter oss. Det brukar börja med att ett barn får syn på oss och vrålar”muzungu muzungu” som betyder ”vit människa” och då bara kryllar det ut barn ur alla hus. När vi står och pratar med bönderna så står barnen med väldigt stora, förundrande ögon och tittar på vårt hår och våra blåa ögon. Vissa är modiga och rör vid vårt hår eller vid vår hud. Många barn kan säga ”Hi how are you?” och de kan fråga det 50 ggr och blir lika förtjusta varje gång vi svarar ”I’m good” tillbaka.

Nakonde är inget stort ställe och här sticker vi verkligen ut som vita människor. Även de vuxna ropar ”Muzungu” efter oss och vill hälsa på oss. Här har vi blivit avrådda från att gå ut efter solnedgången och vi var lite skraja de första dagarna men har blivit allt mer avslappnade. Nakonde ligger alldeles på gränsen till Tanzania och på andra sidan gränsen ligger en stad som heter Tunduma. Gränsen mellan Zambia och Tanzania är väldigt flytande här och det är flera gånger som vi har varit inne i Tanzania utan att ha märkt det. I Tunduma finns det mycket mer kommers med affärer av olika slag så igår hade vi vilodag och tänkte gå och hälsa på Elsa och Emelie som för tillfället är i Tunduma för att umgås och kanske shoppa lite. De går i vår klass och gör samma projekt som vi fast på andra sidan gränsen. Vi hade tittat ut på GPSen ungefär vart deras hotell låg och försökte hitta dit. Vi gick bakvägen via ett ganska fattigt område in i Tanzania för att inte passera rakt förbi gränskontrollen eftersom vi inte har något visum för Tanzania. Dock säger alla att det är helt okej att röra sig mellan Nakonde och Tunduma utan visum, men för säkerhets skull. Vi blev såklart lite bortkollrade när vi väl kom in i Tunduma men Siri hade laddat ner kartan på telefonen och GPSen fungerade även om vi inte hade internet så vi gick i någorlunda rätt riktning. Men då träffade vi på två killar i vår ålder eller lite yngre som pratade bra engelska. De var väldigt vänliga och vi frågade dem om de visste vägen till Elsas och Emelies hotell. De var lite osäkra först men frågade runt och fick reda på vart det låg ungefär. Så vi började gå åt det hållet och det såg ut som att det såg rätt ut på kartan. Plötsligt när vi går och vi tror att vi nästan är framme så kommer fem poliser i full mundering med skottsäker väst och k-pist springandes i full karriär bakom oss, mot oss. Min första tanke är att de ska arrestera oss för att vi inte har något visum för Tanzania. Men när de kommer fram till oss börjar de hänsynslöst att slå ner killarna som visat oss vägen. Killarna skriker ”explain to them” till oss och vi försöker prata med poliserna men de fortsätter att slå dem och sparka på dem. Då kommer en polis fram till oss och säger att dessa killarna är tjuvar och att de hade tänkt råna oss. Vi förklarade att de försökte hjälpa oss hitta vägen och att de inte har stulit något från oss men polisen hävdar att hotellet som vi letar efter ligger åt ett helt annat håll. De arresterar killarna och vi får följa med till polisstationen för att berätta vad som hänt. Poliserna är väldigt trevliga mot oss men de är övertygade om att killarna hade planerat att råna oss. Vi sa att de endast hade varit vänliga mot oss och det gjorde väldigt ont i hjärtat för killarna satt och grät, blåslagna på golvet. Men det fanns inte så mycket mer vi kunde göra än att säga att de inte hade gjort oss något. Polischefen gav oss sedan sitt nummer och sade att vi inte ska be lokalbefolkningen om hjälp för att hitta till ställen utan att det är bättre att vi kommer och frågar polisen i så fall. Han skjutsade oss sedan till hotellet där Elsa och Emelie bor (som låg på ett helt annat ställe än dit vi var på väg) och vi träffade dem i några timmar. Det var en väldigt otäck upplevelse och vi är fortfarande inte övertygade om att killarna faktiskt lurade oss så vi hoppas att de inte blir straffade allt för hår. Men hur som så är vi nu lite uppskrämda och vi får se om vi vågar gå till Tunduma igen. Polisen brydde sig i alla fall inte om att kolla om vi hade visum.

Idag har vi en lugn dag inne på hotellet och skriver på arbetet. Imorgon ska vi sätta igång på riktigt och åka ut till byar tillsammans med Owen. Hoppas ni mår bra hemma i Sverige!